Intervjun publicerades ursprungligen på Adams blogg ah! i maj 2007.

Det är ganska tyst i pressfotograf-Sverige. Varför hörs svenska pressfotografer så lite tror du?

Man måste nog bryta ner det till individbasis. Men om man ska generalisera så tror jag att det är så att vi fotografer är duktiga på att visualisera saker, men är kanske inte alltid lika trygga med ordet för att uttrycka oss.

Det var en av de saker som var häftigt när Jens Assur började på Expressen, han tog för sig. Det var kul! Han provocerade väldigt många, och gav samtidigt bildjournalistiken ett ansikte.

På PFK:s forum ligger debatten nere. Det senaste man hörde var om kloningsdebatten.

Ja, det blir ofta det negativa som kommer fram. Det är den gamla vanliga rapporteringsdramaturgin, att man inte berättar om de plan som landar utan bara om de som inte gör det. Det som avviker.

Kloningsdebatten i sig är viktig i viss mån, men det är en skitgrej egentligen.

Ja, vad tänkte du om debatten? Vad jag hört så var du en av de fotografer som låg bakom uppropet som satte igång turbulensen.

Nja, det var så att några fotografer på DN var förbannade, och de skrev ett brev. Det var ett ilsket skrivet brev som jag inte ville skriva under. Så jag skrev ett själv, och det blev det som blev själva uppropet.
Om det är rätt att klona bort saker… när Pawel Flato, som var ordförande i PFK och uttalar sig som sådan, så berör det så många msk som har trovärdighet som bärande balk. Det var det vi ville sätta fingret på. Han får gärna säga det om sin egen fotografi, men inte att det generellt är OK att klona.

Sedan kan man tala mycket om att vi kan manipulera ändå. Men det är en helt annan diskussion. När det säger klick då ska du veta att det som finns innanför ramen det fanns där. Det ska man inte lägga till av estetiska skäl.

Det som var intressant i kloningsdebatten är att det i förlängningen innebär att om du har rätt att ta bort någonting har du också rätt att lägga till någonting. En Pandoras ask du öppnar, det slutar aldrig! Det ser man tydligt i USA, där flera fotografer fått sparken för att de har tagit bort något. Den här Reuters-debatten i Beirut var väldigt intressant, den satte fokus på den. Minsta lilla manipulation får alla lida för.

Tror du verkligen att det är så att det räcker med en liten grej för att trovärdigheten ska falla? Kan inte fotografen själv dra gränsen för vad som är relevant för bilden och inte?

Jo, det är precis det jag menar. Du får dra den gränsen själv och stå för det själv. Är du frilans så är det ditt eget rykte som påverkas och är du anställd på en tidning så får din arbetsgivare avgöra om det är ok eller inte. Men Pawel var ordförande i PFK-Sverige, däri låg problemet. Kloningen var något som Pawel sa som han kanske inte menade så allvarligt, men så blev det en stor prestigegrej som han inte kunde backa ifrån.
Alla drar sina egna gränser. Inte bara vad gäller digital manipulering eller arrangering, det handlar också om vilka bilder du inte tar. En stor etisk fråga.

OK. Om vi spinner vidare på trovärdigheten, men lyfter blicken: Vad anser du bilder ska fylla för funktion, i jämförelse med text?

Bildernas relevans gentemot text?

Jag tänker mig att en text förstås kan vara subjektiv och tolkningsbar, men i botten finns det ändå en viss betydelse för varje ord. Bilder tycks mig mer abstrakta, och hur ska man då kunna berätta något med bilder?

Jag skulle vilja vända på det. Jag tror att folk ser bilden som mindre subjektiv än en text. Att man litar mer på bilden, faktiskt. Samtidigt, om man vänder på det igen, öppnar bilden för tolkningar, den är en öppen yta. En komplex bild kan vara mycket mer subjektiv än en text.
Jag tog en bild på GT för många år sedan och som jag sedan blev retad för länge. Det var ett knivdåd på Avenyn i Göteborg, men jag var där några timmar efteråt och då fanns inget där, utom ett vittne som jag bad peka ner mot platsen. Jag var kanske 20 då… Kollegorna på GT var tuffa mot en stackars nyanställd och när jag efter det skulle ut på liknande uppdrag sa de:"Hansen, ta en sådan där pekbild igen!".
Alltså, en sådan bild öppnar inte så mycket för tolkningar, då skriver man folk på näsan. men en komplex bild, ett skeende, en poetisk bild, typ Anders Peterséns bilder, de bilderna har mycket att berätta. Och de skapar trovärdighet.

En sådan som Sven-Erik Sjöberg hos oss på DN, tar ofta bilder som är till synes väldigt enkla men egentligen är väldigt komplexa. Han estetiserar inte. Han står alltid längst fram och tar bilderna. Om det händer något så har han bilden, och det blir otroligt trovärdiga, komplexa bilder. Och om det inte händer någonting så gör han inget snyggt av det, då blir bilderna tråkiga.

Angående bilder och dess sanningshalt…

Det finns ingen sanning.

Hur ska man som fotograf då förhålla sig till det? Att allt är relativt? Hur ska man då kunna gå ut och göra ett jobb där man ska berätta något?

Det är också en paradox. Jag tror att bilden blir mer sann om du inser att den inte är sann! Om du däremot söker en sanning, en förutfattad mening, blir det fel.
Janne Lindström, fantastisk journalist på Expressen, sa en gång: "Jag känner 100 procentig lojalitet med tidningens läsare." En underbar mening! Och jag har tagit mig friheten att omformulera den: "Jag känner 100 procentig lojalitet med berättelsen".
Berättelsen. Om du till exempel säger en mening och jag förstår vad du menar, men om jag skulle ta ditt talspråk och skriva ner det du säger ordagrant skulle läsaren inte förstå vad du menar… förstår du vad jag menar? Då måste man vara lojal mot berättelsen.
Det är samma sak med bild, kan jag tycka. Jag kan plåta en presskonferens och få en människa att se helt tokig ut. Men då är jag inte sann. Då tar jag en billig poäng. Det är också manipulation.

Tror du sådant händer, att en fotograf till exempel från en presskonferens kommer hem med två bilder - en tråkig med sann bild, och en snygg men falsk bild?

Sann/falsk är nog lite för stora ord. Men ja, en vriden bild. Det händer alltid i journalistiken.
Det är rätt intressant att se presskonferenser. Tänk dig att du sitter och talar inför ett pressuppbåd, du kanske ler och ingen tar någon bild, du torkar dig i pannan med en servett och alla plåtar…

Vad är sant och falskt, kan man fråga sig.
Alla söker de där bilderna, nödutgången, klockan är slagen… Att visualisera är ju svårt när det som händer sker utan att det syns!

Det gäller alltså att vara ärlig mot berättelsen. Hur ofta tar man inte bilder där någon halvblinkar och ser fulla ut? En sådan bild tar man inte in i tidningen.
Du som enskild fotograf får stå för din arbetsetik.

När Roger Turesson var i Göteborg efter den hemska brandolyckan - jag blev tillfrågad, men hade just kommit hem från svältelände i Sudan och orkade inte - då åkte Turesson ner i mitt ställe. När han sedan kom hem sa han: "Jag har aldrig inte tagit så många bra bilder som i Göteborg."
Så jävla bra!
Alltså, han hade frågat folk om han fick fotografera, till exempel några som satt tillsammans och tände ett ljus, och oftast fick han nej! Han missade därför många bra bilder. Men i förlängningen, över tid, så får han ett arbetssätt, folk talar bra om honom så att man får trovärdighet. Han missar bra bilder, men öppnar för att kunna ta andra bilder senare.
Det är nåt jag har lärt mig genom åren, att det är viktigt att vara sann mot berättelsen.
När min bok "Människa människa" så hade vi en releasefest och alla som var med i boken var inbjudna. Många kom och min förläggare sa: "Det är nog inte så många fotografer som skulle kunnat göra det", dvs bjuda in alla som fotograferats. Jag har inte tagit några billiga poänger på de här människorna, de har fått se bilderna innan, de har varit med hela vägen. Och det är många bilder jag inte tagit.

Händer det att du tagit bilder som de som fotograferats inte vill ska visas?

Det har sällan hänt. Det är oftare att jag tagit bilder som _jag_ inte velat ha med. Att jag tycker att de känns för utlämnande.

Om vi nu flyttar fokus till från hur du jobbar, till vad du jobbar med. Hur gör du när du väljer dina reportageämnen?

Niklas Ekdal som är vår politiska chefredaktör har sagt om mig :"Hansen är en jävla socialarbetare med kamera!"
Han har en poäng med det. Jag är från lägre arbetarklass. uppvuxen i en trist förort. Det har gett mig ett socialt patos - det har jag inte fattat förrän senare - och jag tycker det är otroligt jobbigt när folk far illa. Det kunde lika gärna vara jag. There but for the grace of God goes I. Jag har många kompisar från när jag växte upp som varit alkisar, eller fast i narkomani. Jag var idrottsfåne så jag slapp det där.

Jag känner ett underifrånpatos. Och jag har funderat på hur vi definierar svaghet. Vem tar sig rätten att definiera vilka som är svaga? Jag försöker då beskriva de "svaga" människorna utifrån deras styrka.
Janne Lindström har sagt att nyckeln till förståelse ligger i enskilda mänskliga möten.
Har du sett den där Nachtwey-föreläsningen på nätet? Där sa han: "Stora beslut drabbar alltid människor en och en." Det är det vi måste beskriva. Bildjournalistiken har ett otroligt ansvar, att tvinga ut journalistiken på banan.
Alltså, om vi tittar på hur det ser ut i tidningarna: Tex Socialstyrelsen säger nåt, någon makthavare kommenterar, kommunikation sker högt upp, osv. Det är otroligt viktigt att då komma ut bland människorna!

Vi måste hela tiden slåss för det dokumentära. Mitt reportage om David som behövde nya lungor började som en nyhetsgrej, och sedan följde jag honom. Jag försöker alltid hitta de där historierna som gör det möjligt att följa med längre. Det kan vara en timme, det kan vara två år. Det är vårt ansvar att skapa de förutsättningarna. Det är inte alltid vi möter förståelse, det kostar ju pengar. Under David-reportaget var jag i Gävle kanske 40-50 gånger, svindyrt bara i bensinpengar. Så jag är glad att jag får göra det.

Jag försöker göra både-och. Korta snabba jobb, och samtidigt hela tiden örat mot rälsen. Om historierna berör mig så berör de andra, tror jag.

Det är inte bara handikappade och utsatta det kan handla om. Jag läste ett tag sedan om narkotikahund som blev Årets Hund. Så jag följde hundens arbetsdag, det blev sex sidor i söndagstidningen. Man kan göra den här till synes banala berättelsen om hunden som sniffar sig till narkotika, men under ytan lockar in folk att läsa sånt de inte skulle läsa om annars, vad problematiken är, hur mycken knark som beslagtas på Arlanda varje år, osv.

Finns det en risk, tror du, att det skildras för mycket elände i bildjournalistiken? Diskussionen dyker upp varje år efter ÅretsBild.

Ja så är det varje år. Det som är bra med Årets Bild är att man differentierat klasserna. Förr fanns bara ett Årets reportage, och då var det nästan alltid ett krig som vann eftersom det var starkast. Nu är det uppdelat i Utrikes och Inrikes, då slipper man lite av det.

Vad jag menar är om det finns en risk att man som fotograf söker sig till ämnen som ger starka bilder.

Om man söker sig till vissa ämnen för att vinna tävlingar är man helt fel ute.

Men för att få starka bilder.

Ja, det kan finnas risk. Jag satt här med en fotograf för några år sedan som ville fråga lite om hur det var att åka till Västbanken, han ville ha praktiska råd. Jag frågade: "Varför vill du åka dit?" Han svarare: "Jag vill förbättra min portfolio."
Han var lite snett ute. Han är då i andra änden av spekrat jämfört med Turesson, som jobbar med hjärtat. Den här andre jobbade för att få en schysst bylinebild… Och det syns också i materialet.

På vilket sätt syns det, menar du?

Jag ser det i hans bilder. En bild är inte bara en platt tvådimensionell yta. Det handlar om människor, att möta en människa. Om den fotograferade inte har förtroende för fotografen så syns det. Kanske inte i enstaka reportage, men över tiden märks det. Djupet finns inte hos den där killen. Det märks även i ämnesval. Det är mycket bomber men inte så mycket mer.

Jag gick själv på det där, när jag åkte ner till Bosnien första gången, 1992. Du vet, man hade sett för många Hollywoodfilmer med krig och trodde det skulle bli fräcka bilder. Men det var ju bara elände. Dessutom hade jag läst på för dåligt så jag fattade jag ingenting. Det lärde jag mig mycket på.

Vad har du för mål idag? Du har redan blivit utsedd till Årets Fotograf sex gånger.

Jag har inga mål alls!
När jag hade vunnit Årets Fotograf två gånger i rad och sedan tredje året "bara" fick ett tredjepris, då säger en fotograf i publiken - jag ska inte säga hans namn - till tjejen bredvid och säger: "Nu är Hansen slut!".
Men den han sa det till var min syster!
Alltså, jag kommer att bli "slut" igen om man mäter det i framgång i tävlingar. Jag återkommer till Lindström igen, det handlar om 100 procentig lojalitet mot berättelserna, och om de sedan premieras i tävlingar eller inte, det skiter jag i.

Det viktiga med tävlingar är att det sätter igång samtal om bilder. En gång om året pratas det om bildjournalistik, och det är i samband med Årets Bild. Det gör det att det i sin tur blir lättare att jobba inåt på tidningen. Om jag har en idé att göra ett visst reportaget, så vet de av erfarenhet att det kan bli nåt i slutändan.

Tävlingar fyller en alltså en viktig funktion?

Ja, en jätteviktig funktion. Bildjournalistiken lyfts upp till ett annat plan. Bilder visas i andra forum, utställningslokaler, seminarier osv. Det är bra att det surras om det!

Men en gång om året är lite för sällan. Det produceras enormt mycket god bildjournalistik i det här landet, men scenerna är för få. Tidningar släcker ner dem. Den här snabba resan man gör på nätet nu, man skriver om nåt som hänt i Södertälje och det handlar om att vara två minuter för SvD, och få ett visst antal klick innan lunch… Det är inte fördjupning. Det finns en stor utmaning här, att fortsätta producera bildreportage. För tidningarna kan det bli en konkurrensfördel. För hur många bra bildrep ser du i tidningarna idag?

Ja, som vi började: Det är tyst om och från bildjournalistikens värld.

Per Lindström förklarade i en intervju i tidningen Foto varför den visuella journalistiken är oerhört viktig. Om det är samma bild i Metro som i en stor morgontidning, vad ger man för signal till läsaren då?

Känner du till Anders Peterséns definition av en bra bild? Han skrev det i någon av sina böcker: "Den där 15dels-sekunden; om man en gång varit där vill man hela tiden dit igen."
Jag och Turesson hade en workshop en gång, vi pratade om det och skrattade: "Oftast är det den där 500delssekunden; om man en gång varit där vill man aldrig dit igen!"
Apropå det här att det ska gå så snabbt. Man åker ut och ska greppa situationen på fem minuter. Det måste man förstås också kunna göra på ett bra sätt. Men vi får inte bara göra det. Då blir vi utbytbara väldigt fort.

text: Adam Haglund
(intervjun publicerades ursprungligen på Adams blogg ah! i maj 2007)