Anna Clarén är frilansande fotograf och huvudlärare på bildjournalistikutbildningen på Biskops-Arnö. Sedan hon själv gick ut från Biskops-Arnö som elev för tio år sedan har hon frilansat för kvälls- och dagspress samt magasin. I höstas kom hon ut med fotoboken Holding, som vann pris för Årets Bästa Fotobok av Svenska Fotografers Förbund.

Intervjun med Anna gjordes den 29 mars på ett café vid Fridhemsplan, Stockholm. Den har tidigare publicerats på bloggen ah!.

Du är lärare på heltid på Fotoskolan?

Ja, men jag är där inte hela tiden, några dagar i veckan är jag inte alls där utan jobbar då med egna projekt. Igår kväll hade vi releasefest för en ny bok som jag plåtat till, en trädgårdsbok.

Är det viktigt med egna projekt?

Ja, jag tror man måste hålla igång med något eget för att inte mossa ihop.

----

När Årets Bild-juryn sammanträdde i våras för att utse ÅretsBild användes uttrycket Adobe Award! när de menade att bilden fått för mycket bildbehandling i Photoshop. Mer yta än innehåll. Tror du att det kan finnas en konflikt där mellan å ena sidan en sann mer objektiv bild, å andra sidan en snygg, suggestiv – och osann? - subjektiv bild?

Nej, jag ser ingen sådan konflikt. Detta för att det aldrig finns någon objektiv sanning. Däremot flera sanningar som alla är lika sanna. En fotograf måste alltid kunna stå för sin egen sanning, och sitt syfte med en viss bild.

Att en bild är subjektiv är inte samma sak som att den är osann.

Tvärt om! De journalister och fotografer som säger sig visa den objektiva sanningen misstror jag starkt. Däremot bör man alltid stå för sin egen upplevelse av situationen, sin egen sanning.

Kan bilder vara osanna? Eller är alla bilder alltid sanna på ett eller annat sätt?

En bild kan vara osann på så sätt att du ljugit för dig själv, att du har tagit bilder som inte berättar det du vill berätta.

Hur ser du på bildbehandling i Photoshop?

För min egen del går gränsen vid att klona bort eller lägga till saker. Men så har vi det här med om man använder tekniska finesser och gör en otroligt snygg och bra välkomponerad bild, utan att ha en berättelse, utan ett innehåll, då blir man som betraktare lurad på konfekten. Du vet, kejsarens nya kläder… Men problemet då är inte att bilderna har för estetiserade, utan för att bilderna har för lite innehåll.

De hade varken varit bättre eller sämre med en annan estetik?

Precis. De har ingen berättelse. Det är där problemet ligger, inte att de är för photoshoppade.

Du har sagt att det är viktigt att dina elever på fotoskolan utvecklar sitt personliga bildspråk. Vad menar du med det?

Jag tror att en del har missuppfattat mig på den punkten. Jag menar inte i första hand estetik och teknik, att bilderna måste se ut på ett personligt vis, utan det handlar om sättet man berättar på. Att man berättar på sitt eget sätt, att man använder sina verktyg – komposition, ljus, teknik – för att skapa sina bilder.

Om vi skulle göra ett varsitt reportage från samma ställe så kommer vi i bästa fall få två helt olika betraktelser från det här stället, eftersom vi är olika människor. Om vi starkt brinner för vårt personliga bildspråk, vår personliga berättelse, då kommer vi att använda olika tekniska verktyg för att bära vår berättelse. På så sätt skapar du ett unikt bildspråk, du får en egen estetik. Och du skapar en unik berättelse. Din berättelse.

Berättelsen kan se olika ut beroende på vilket ämne du skildrar, hur du mår, vilken sida du vaknat på… Estetiken kommer alltså inte alltid vara densamma. Till exempel kommer inte alla mina bilder för all framtid att vara cyanblå och blekta, som de var i Holding. Det språket använde jag för att jag tyckte att det bar den berättelse jag ville åt den gången.

Det är inte tekniken som är det viktiga?

Teknik är extremt viktigt. Det är fotografins grammatik. Lika viktigt att kunna för en fotograf som det är viktigt för en musiker att öva skalor. Tekniken är vårt redskap, så den är jätteviktig. Men, den har absolut inget egenvärde. Den är till för att vi ska kunna berätta så starkt som möjligt, men utan berättelse är du rökt.

När jag intervjuade Pawel Flato berättade han om hur han såg på de två konkurreande utlandsreportagen i förra årets ÅretsBild. Det ena reportaget var gjort av Pieter ten Hoopen och var från jordbävningskatastrofen i Pakistan – otroligt vackra estetiserade bilder – och det andra reportaget var Thomas Nilssons bilder från New Orleans efter Katrina. Pawel upplevde Thomas bilder som ”rakare”, mer direkta, och att de gav betraktaren en mer rättvisande känsla av hur det faktiskt var på plats.

Det resonemanget förstår inte jag. Jag skulle förstå det om man sa ”jag ser ingen berättelse av Pieters bilder”, eller om man säger att man får mer berättelse till sig av Thomas bilder. Pieters sätt att kopiera sina bilder gör dem varken mer sanna eller mer falska. De visar Pieters upplevelser på plats, likaväl som Thomas visar sina upplevelser. Det intressanta att diskutera är om Pieter har en berättelse i sina bilder, eller om det bara är estetik, men återigen, då är det inte fel på estetiken utan berättelsen. Jag tycker personligen att Pieter har mycket att berätta.

Var går gränsen mellan dokumentärt foto och konstfoto?

En bild är aldrig stämplad in i någon genre, utan det är förpackningen till bilden, syftet, kontexten som avgör. I min bok Holding finns det en bild på en flicka som hållen hund i koppel. I den kontexten är det inte viktigt vad flickan heter eller vad det är för hundras, utan det viktiga är hur hon håller hunden, hur det är att hålla och bli hållen… Om samma bild hade använts som illustration i en artikel om kamphundar på stan i DN, då hade det varit viktigt att se hur hon ser ut, vad hon heter, hennes ålder, hundens ras, etc. Om bilden publicerats i en hundtidning hade den fått ytterligare en annan innebörd. Samma bild funkar i alla de tre sammanhangen, så det är inte bilden som är dokumentär eller konst, utan kontexten avgör vad bilden kommer att berätta för betraktaren.

Du har sagt att bra bildjournalistik ska visa hur något ser ut, men också hur det känns.

Ja, det tycker jag. En bra bildjournalistisk berättelse svarar på de journalistiska frågorna – vem? när? hur? varför? – och beskriver vem som är på platsen, vilken platse det är, vad de gör där, hur de ser ut, osv. Men en bild på en person ska samtidigt kunna berätta om dess personlighet, hur en person faktiskt är just då, i mina ögon. Vilket förhållande har personen till det den gör? Enerisk och lustfylld, eller är det ledsamt, trött, apatiskt? Stämningen i rummet och personens personligehet ska man kunna förmedla. Det finns alltså ingen motsättning i att visa både vad som syns och vad som känns. Men det är svårt!

Man kan tänka sig att man kommer i ett läge när de yttre förutsättningarna inte stämmer med det man tycker sig uppleva. Då kan ens verktyg bli oanvändbara.

Ja, så kan det vara, men jag tror att om man är väl bevandrar med alla sina redskap och kan sin teknik så kan man hitta en lösning som bär det man vill berätta.

Hur kan jag som fotograf veta att mitt budskap går fram? Det handlar ju om kommunikation, men bildspråket tycks mig vara ganska oprecist.

Bildens betydelse uppkommer hos betraktaren. Det är en dialog. Bilden lever, den går inte att fånga. Vad gäller kommunikationen så handlar det om att använda sina verktyg på rätt sätt för att återge en viss känsla.

När jag var i Kosovo i våras försökte jag göra ett bildreportage om några serbiska damer i Pristina – stadens sista serber – som varje dag träffades i en liten lokal och drack kaffe och pratade. Miljön – mörka väggar och tråkig ful lysrörsbelysning – stämde inte överens med känslan av att vara där, en plats full med intensitet och brinnande engagemang. Hur ska man som fotograf lösa det?

Om du bestämmer dig för att du vill skildra liv, om det är det du upplever, att de serbiska damerna känner kärlek till sin plats och stad, att de är stolta över sitt ursprung, ja då måste du ta bilder där det syns. Där kroppspråk, mimik visar vad de känner, där de tar och tittar på varandra, när de skrattar, kramas. Du måste välja ögonblick som beskriver det du vill säga.
Sedan kan du också jobba med ljuset, kanske släcka de där lysrören och jobba med dagsljus från fönstrena. Det kan ge en mer harmonisk känsla. Du kanske väljer att fotografera dem mot en vägg med blommor, eller mot en sprucken krackelerad vägg. Du kan också jobba med komposition – stora tomma ytor kan beskriva tomhet, ensamhet; sluttande horisonter och hårda beskärningar kan beskriva en energi, men också en vilsenhet.

Tycker du att det är så man ska jobba, att man först bestämmer sig för vad man vill säga, och sedan väljer sina bilder utifrån det?

Du kan inte bestämma vad du vill säga förrän du är där. Du måste först hitta berättelsen. Du kan inte bara knäppa, om du inte har något att säga kan du väl vara tyst. Alltså, du är där, du upplever någonting – ibland tar det fem minuter innan du vet vad du upplever, ibland tar det fem veckor – och när du vet det ska du bära den berättelsen.

Man kan jämföra med en skrivande journalist. Då sitter du inte bara och väntar på att rätt samtalsämnen ska komma upp, utan du ställer rätt frågor så att vi kommer in på ämnet.

Och på samma sätt ska man som fotograf påverka vad som händer?

Inte så tillvida att du säger åt de som ska fotograferats var de ska stå, hur de ska se ut. Men du väljer dina utsnitt, du väljer dina sextiondelar, du väljer ditt ljus, du väljer din komposition.

Vad tycker du om ÅretsBild?

ÅretsBild-utdelningen är en trevlig fest, ett kul jippo. Kul att träffa gamla vänner. Vad tävlingen beträffar så säger den bara vad juryn tycker är bäst. Det är inte ”Sveriges bäste fotograf” bara för att juryn tycker det.
Tävlingen är bra på så sätt att det är ett forum för pressfotografi, och det är jätteviktigt. Det blir en sporre för många. Det är kul.

ÅretsBild har fått kritik för att vara konserverande för bildjournalistiken, att samma typ av reportage belönas år efter år. Vad tycker du?

Jag kan hålla med om att bildjournalistiken till viss del är konservativ, men tycker snarare att det beror på bildredaktioner som är lite fega och inte vågar köpa in ”nytt” material, reportage som avviker. Orsaken är förstås att tidningarna måste tjäna pengar, så de agerar utifrån det. Vilket jag kan förstå. Vi har alla en hyra att betala.

Vad kan göras för att få in mer bra spännande bildjournalistik i tidningarna?

För det första måste vi ha bildredaktörer med mycket kunskap om bild. En bildredaktör som gärna är fotograf, och journalist, och som älskar fotografiet som talform, som brinner för det och kan föra dess talan. Som vågar publicera bilder som är nyskapande, som berättar något. Om det har ett starkt innehåll – in med det i tidningen!

Vad tror du ”vanligt folk” tycker om nyskapande bildjournalistik? Kommer alla att förstå?

Jag menar att man inte bara ska ge folk vad de redan vet. Det är en fördumning. Vi som nu är fotografer, som har utbildat oss och jobbat länge och som kan bildspråket, varför ska vi inte använda oss av det? De som kritiserar den typen av bildjournalistik kanske gör det för att de inte kan hantera den själva.

Bra bildjournalistik ska vara utbildande och utmanande?

Och upplysande. Det ska väl all journalistik vara.

Foto & text: Adam Haglund