Så här i Årets Bild-tider kan man fundera lite kring bildjournalistiska tävlingars betydelse. Vilken roll har de?

Uppenbarligen utövar de stor dragningskraft på många i kåren. Så stor att man ibland nästan kan tro att det är dessa tävlingar, inte läsarna, som är det slutgiltiga målet för bilderna. En sådan kritisk diskussion har jag stött på på amerikanska hemsidor.

För vad bestod det s.k. "danska undret" i? En ökad medvetenhet hos allmänheten? Nej. En ökad aktivism mot orättvisor och lidande? Nej. Det bestod i stora framgångar i tunga, prestigefyllda fototävlingar som WPP och POY.

Både i Danmark och Norge har kritik riktats mot vinnarna i årets upplagor av respektive lands Årets Bild. Och som bekant har samma sak skett i Sverige. Är bilderna sanna? Vilken verklighet beskriver de? Räcker det att ämnet har tillräcklig dignitet eller ska det också vara en "bra" bild? Under allt detta vilar frågan: Vad är bildjournalistiken till för och vad uppnår den, egentligen? Särskilt alla eländesskildringar som belönas år ut och år in i alla fototävlingar. Eländesbilder som dessutom ofta hamnar bakom glas och ram på gallerier.

Här svarar väl de flesta att bilderna sprider kunskap och upplysning. De uppmärksammar missförhållanden. Fotografen vill berätta en historia för att den är viktig. Folk ska känna till det här. Vi ska bli medvetna och göra något åt saken. Tanken är uppenbart god men vad blir effekten? Gör vi något åt saken? Någon sådan roll har säkert bildjournalistiken. Men det ständiga, oftast schabloniserade, skildrandet av elände kanske även har en annan funktion. Nämligen denna, något mindre smickrande: Vi, publiken, en välmående medelklass tittar på bilderna. Vi förfasas. Därefter kan vi med en lättnadens suck känna vad skönt att detta inte drabbar mig! Fan vad vi har det bra! Bilderna har förvandlat oss till åskådare i en föreställning vi inte deltar i.

Och om bildernas underliggande syfte i första hand är att bjuda på en slags underhållning och inte sanningssökande så får det konsekvenser. Man anpassar bilderna till det faktiska syftet - underhållningen, och inte till det utmålade - sanningssökandet. Och här kommer en del av kritiken mot Årets Bild-vinnarna in.

Och om någon trodde något annat så är denna iakttagelse långt ifrån ny:

"Den oerhörda utvecklingen av bildjournalistiken har praktiskt taget inte bidragit någonting till vår uppattning om sanningen vad gäller världens tillstånd. Tvärtom har fotografin, i händerna på medelklassen, blivit ett fruktansvärt vapen emot sanningen. Den väldiga mängd bilder som pressen dagligen spyr ut och som verkar bära drag av sanning, bidrar i själva verket bara till att undanhålla fakta. Kameran är lika bra på att ljuga som skrivmaskinen."*
- Bertholt Brecht, 1931

Ord och inga visor...

Text: Pawel Flato

* Det engelska ursprungscitatet:
"The tremendous development of photojournalism has contributed practically nothing to the revelation of the truth about conditions in this world. On the contrary photography, in the hands of the bourgeoisie, has become a terrible weapon against the truth. The vast amount of pictured material that is being disgorged daily by the press and that seems to have the character of truth serves in reality only to obscure the facts. The camera is just as capable of lying as the typewriter”