Under året börjar vi publicera bloggar! Hela Fotojournalistik.se har sitt ursprung i Adam Haglunds omtyckta blogg, så vad är mer naturligt än att vi låter några utvalda bloggare husera här hos oss?! Som ett första smakprov presenterar vi en bloggtext av Leo Ahlgren, helt ny i den bildjournalistiska branschen och nyligen antagen som fotograf vid Värnpliktsnytt, en välansedd grogrund för bildjournalister. Vi följer Leo i realtid på hans första steg mot en fotografkarriär, via problem och undringar, framsteg och bakslag. Givetvis är alla välkomna att kommentera det som skrivs!

Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag ska rycka in som Informationssoldat den 9 juni. Det är väldigt snart! Hela tiden går jag runt och tänker på hur det kan bli. För att illustrera mina tankar (om än på ett ganska långsökt sätt) på ett annat vis kan jag berätta om intrycken från i måndags, då jag var på jobb åt en tidning. Hon som jag plåtade med var både skrivande journalist och chefredaktör för tidningen. Konstigt var att det inte fanns några andra än henne som drev tidningen, trots att den funnits i 15 år. Eftersom detta var mitt första uppdrag för en tidning, där chefredaktören stod bredvid mig så var det extra svårt tyckte jag. Men nervös blev jag aldrig, det blir aldrig bra då, man tänker fel. Har aldrig tidigare plåtat med en journalist bredvid mig.

Det gällde att samarbeta väldigt mycket. ”Tyckte du att det här blev bra” frågade jag då och då, eftersom det var instruktionsbilder till hur man paddlar kajak, och jag som aldrig suttit i en kajak förut vet inte hur man illustrerar det på bästa vis. Det är ju ändå hon som vet exakt hur hon vill ha det.

Jag hoppade omkring på den lilla flytbryggan intill platsen där killen paddlade och plåtade. Jag hoppar omkring och plåtar och ser en död anka flyta omkring i vattnet ... Fruktansvärt äckligt när man tänker efter, det är konstigt hur kameran fungerar som en sköld mot allt. Det är lätt att man blir inne i sitt plåtande, och inte tänker på vart man går så jag var tvungen att se mig för hela tiden så jag inte ramlade i. Plus att jag är väldigt klantig så det var extra viktigt.

Eftersom jag inte kan någonting om kajaker, så tänkte jag att jag skulle plåta de saker jag lärde mig av det instruktören sade, han stod bredvid och berättade. I alla fall blev jag jättenöjd med det jag plåtade.

Vad har detta nu att göra med att jag snart skall rycka in? Som jag sa förut, har jag aldrig varit på uppdrag med en annan att samarbeta med. Jag har mest gjort saker på egen hand. Det var inte lätt att veta hur man skulle göra för att det skulle bli som bäst, även om det kanske inte är svårt. Jag vet ju inte vilka missar jag gjort. Jag lär i alla fall få göra massvis av liknande jobb när jag ligger i lumpen. När jag plåtade tänkte jag att jag skulle plåta mina reaktioner och det jag lärde mig. Något bättre sätt kan jag inte komma på att utföra ett sånt här jobb på.

Och alla människor man måste ta hänsyn till. Många kanske skiter i det, men jag tycker det är viktigt, att vissa kanske inte kan eller vill vara med på bild, samtidigt som man måste ha kontakt och lyssna på vad journalisten säger, så att man hänger med att plåta vad som händer. Samtidigt som man måste känna av miljön och ge sin bild av stället. För det går inte att komma hem med dåliga bilder som man inte tycker representerar sin egen sinnesbild av stället. För om JAG kan känna mig nöjd med min historia, så kan i alla fall jag berätta vad jag tänkte då, det kan jag inte om jag inte var nöjd med resultatet. Men då är ju bara halva jobbet klart, man måste också lyssna på dem man gör reportaget/nyheten om, så att man inte kommer dit och missuppfattar situationen. Man vill ju vara rättvis, det tycker jag är väldigt viktigt.

Nae, jag känner mig otroligt färsk på det där, som kanske märks. I alla fall jag skulle märka att ”han” var färsk om jag var någon annan och läste det här.

Jag är fortfarande lika nyfiken på allt.

Bilderna är outtakes från uppdragsfotograferingen. /Red:s anm.