Årsredovisningar bildjournalistikens framtida arena?
av Pawel Flato den 22/05 2008
Spana in denna årsredovisning från en stor aktör inom läkemedelsindustrin. Även om jag inte är helt och hållet såld på bilderna så är det sällan man ser så gediget hantverk i någon svensk media överhuvudtaget.
Är detta bildjournalistikens framtid, nu när pressen abdikerat?
Är det trovärdigt eller ett falskt "corporate social responsibility"?
Funkar det journalistiska anslaget som reklam?
- Logga in för att skriva kommentarer
En del av bilderna var väldigt bra. Men det är ju inte journalistik på en enda fläck. Det är reklam/PR med ett bildjournalistiskt anslag, ingenting annat.
Jag tror att det funkar bra att låna journalistikens trovärdighet. Ett tag, tills alla andra också gör det.
Pawel Flato
Göran:
Varför är bilderna inte journalistik "på en enda fläck"? Vi vet ju inte hur dessa bilder kommit till, under vilka förutsättningar. Så hur kommer du till den slutsatsen?
---
Att det är ett imponerande hantverk är det inget snack om, men jag är inte helt frälst.
Det dokumentära anslaget signalerar seriositet och det är ju bra. Man tar sjukdom och sjuka på allvar.
Jag har två invändningar mot bilderna. De lider något av lite tröttsam fotoestetik. Det vackra ljuset, de fina gråtonerna och vissa kompositioner känns lite påklistrade i sammanhanget. Tycker även att det är en vemodig ton i helheten. Något jag inte kan se som en fördel i i sammanhanget. Som läkemedelsproducent hade jag nog fokuserat mer på de positiva aspekterna, att man erbjuder hjälp och lindring. Det utesluter ju inte att man visar en del vemod också, men grundtonen borde var optimistiskt.
Jag hade nog föredragit färgbilder som var lite mer "pang på".
Lite mer realism och lite mindre poesi helt enkelt.
//Pawel Flato
För att de inte är publicerade i en journalistisk kanal. Inte heller text producerad för en årsredovisning kan etiketteras som "journalistik", vilket anslag den än har. De journalistiska ligger i syftet, inte i stilen eller arbetsmetoden.
Över huvudtaget skulle det vara intressant att veta mer om arbetsmetoden för just de här bilderna. Jag tar inte för givet att de är dokumentära (med en gammaldags, old school definition av ordet). I mina ögon och med det jag vet idag (ingenting) kan de lika gärna vara noggrant iscensatta.
Om dina invändningar: Jo, fast då hade det inte varit "nytt". Det är just den vemodiga tonen som gör att i alla fall jag uppfattar bilderna som banbrytande i sin genre.
Jag håller med om komplikationerna du beskriver.
Men det är ju ändå dock så att vi faktiskt inte vet syftet med bilderna. Det kan ju faktiskt finnas en journalistisk ambition fast de används i en årsredovisning. Materialet kan visst ha journalistiska kvalitéer anser jag.
Däremot är det väldigt svårt att bedöma hur trovärdiga bilderna är eftersom jag/vi inte vet något om avsändaren och arbetsmetoderna. Dessutom är det en typ av avsändare som vi normalt inte förväntar oss ha någon journalistisk ambition.
Du har rätt i att den vemodiga tonen är det "nya" s.a.s. Frågan är om det är bra reklam.
Hursomhelst är det ännu ett tydligt exempel på att i princip alla branscher, utom pressen, har förstått vilken kraft det finns i bilder.
//Pawel
Pawel, du skrev själv på www.fotojournalistik.se/node/141 följande:
Antag för en stund följande definitioner.
- Dokumentär bild: Gjord i syfte att bevara något.
- Journalistisk bild: Gjord i syfte att förmedla något tidigare okänt
- Reklambild/PR-bild: Gjord i syfte att sälja en vara/tjänst eller att
påverka en specifik åsikt/attityd.
Javisst!
Gränserna kan vara svåra att definiera.
Frågan är vad man ska kalla materialet i årsredovisningen.
PR-bilder med ett eventuellt journalistiskt värde ligger nära till hands.
Samma sak gäller ju för t.ex kundtidningar.
Är det journalistik med PR-värde och/eller PR-material med journalistiskt värde? Eller bara reklam helt enkelt?
Kunskap om avsändaren och dennes intentioner är avgörande. Och att man som avsändare måste förtjäna sin trovärdighet är helt klart, det räcker inte att bilderna har en journalistisk stil.
Varför jag från början fastande för det här exemplet var just att bildarbetet var så påkostat och proffsigt genomfört, oavsett vad vi ska kalla det.
Hur ofta ser man samma gedigna hantverk i t.ex en dagstidning? Och då syftar jag inte på antalet bilder förstås.
För något år sedan gjorde Jens Assur ett stort journalistiskt bildarbete åt Röda Korset. Det finns säkert många fler liknande exempel.
Alltså:
Om man har gjort ett stort reportage ska man då gå till den journalistiska pressen eller t.ex till en rent kommersiell aktör?
Var får bilderna störst genomslag och var får jag mest betalt för mödan?
Svaret är tyvärr inte självklart, eftersom dagstidningarna tycks vara en av de sista utposterna för lågt bildmedvetande.
//Pawel
Med all respekt, i det här fallet och i fallet kundtidningarna tycker jag att gränsen är väldigt lätt att dra. Det är varken journalistik med PR-värde eller PR-material med journalistiskt värde, för det finns inget journalistiskt värde över huvudtaget. Det är PR/Reklam med en journalistisk stil. Det är allt.
Om man översätter ditt tidigare resonemang till texter så skulle det innebära att en välskriven rapport i en årsredovisning också skulle kunna klassas som journalistik om den är ett "gediget hantverk" med "journalistisk stil".
Om du har gjort ett stort reportage så har du förmodligen större chanser att sälja det till en organisation eller en kommersiell aktör än till pressen. Men i och med att det publiceras i den kanalen så försvinner naturligtvis det journalistiska värdet. Ett enstaka inslag i en kundtidning förvandlas inte hux flux till journalistik bara för att en reporter eller en fotograf haft ett uppriktigt journalistiskt uppsåt.
Jag håller med om att en kundtidning eller årsredovisning i första hand ska ses som ett PR-material.
Men att det saknar allt journalistiskt värde är inte självklart.
Du tycks mena att det är den kanal man använder som avgör vad som är vad.
Jag delar inte den uppfattningen utan anser att gränserna mellan olika media och aktörerna blir allt luddigare. Detta ställer då högre krav på kunskap om avsändaren och dennes arbetsmetoder.
De stora mediebolagen som producerar journalistiska produkter är ju i huvudsak kommersiella aktörer precis som t.ex ett läkemedelsföretag.
Många "journalistiska kanaler" är ju extremt anpassade för att få in rätt annonsörer t.ex.
Det förekommer ju titt som tätt diskussioner om s.k textreklam. Alltså artiklar på redaktionell plats i en tidning, som i själva verket är maskerad reklam.
Då räcker det ju inte i sig att materialet är publicerat i en journalistisk kanal för att det inte ska kunna kallas reklam.
Kunskapen om avsändaren avgörande inte vad deras produkter betecknas som.
//Pawel Flato
Våra uppfattningar går isär.
Jag menar alls inte att det är kanalen som avgör vad som är vad. Allt som publiceras i journalistiska kanaler är inte journalistik. Det är ju precis det som är problemet med textreklam.
Däremot menar jag att det omöjligen kan produceras journalistik i kundtidningar, reklam och årsredovisningar.
Jag måste fråga: Vilken sorts kunskap om avsändaren skulle få dig att betrakta ett reportage i en kundtidning som journalistik? Om jag var chefredaktör för säg Volvos kundtidning Ratten – vad skulle jag kunna säga till dig som fick dig att betrakta mina texter eller bilder som oberoende av Volvos intressen?
Vad jag kan hålla med om är att material i kundtidningar och liknande kan ha ett kunskapsvärde, ett estetiskt värde eller ett underhållningsvärde.
Men journalistik blir det aldrig.
Om Ratten tillät en kritisk och seriös diskussion av t.ex mijöfrågor så skulle det funka.
Man kan tänka sig en intervju med någon som är kritisk till utvecklingen inom bilindustrin.
Jag gör jobb åt en kundtidning som ges ut av ett läkemedelsbolag.
Där har bl.a en läkare som varit starkt kritisk till en viss sorts behandling med ett av bolagets preparat fått uttala sig. Naturligtvis fick även positiva röster komma fram.
Som läsare fick man alltså ta del av de centrala argument som framhålls i diskussionen om behandligen, uttalade av auktoriteter på området.
Resultatet blir alltså i princip samma sak som om det var en artikel i en oberoende tidning.
Det visar sig också att tidningen, fast det är en kundtidning, läses av mottagarna i väldigt hög grad och har ett gott rykte.
Naturligtvis räcker det inte med en enstaka publicering. Det krävs god kvalitet på innehållet överlag och en kontinuitet.
Kanske man inte ska kalla det för journalistik? Men nog kan man säga att det har ett visst journalistiskt värde.
//Pawel Flato
Det kan ha ett värde, men varför epitetet "journalistiskt"?
Jag tror att det finns bra kundtidningar och koncerntidningar med hög trovärdighet. En gång i tidernas begynnelse jobbade jag med en interntidning för ett stort byggföretag. När de i början av nittiotalet varslade uppåt en tredjedel av de anställda så gick de ut med det offentligt först efter att alla anställda kunnat läsa om det i interntidningen. Många kritiska röster fick komma till tals.
Det var fantastiskt bra och välfungerande interninformation med mycket hög trovärdighet. Men inte fan var det journalistik. Det fanns inget principellt skäl till att vi satte läsarens intresse i första rummet, vi bedömde det bara som det bästa sättet att kommunicera.
Visserligen tycker jag som många andra att Erik Fichtelius kanske överdrev en smula när han pratade sig varm för den konsekvensneutrala journalistiken i slutet av 90-talet. Men det måste i alla fall finnas ett inslag av det. Det finns ingen företagskommunikation som är konsekvensneutral, det vill säga att vi sätter läsarens intresse först, oavsett hur det påverkar företaget. Det görs alltid en konsekvensanalys, allt annat vore tjänstefel från informationsavdelningens sida.
Journalistik kan inte låta sig styras av konsekvensanalyser annat än i undantagsfall.
Okey, vi kanske inte ska kalla det för journalistik.
Vad gäller konsekvensneutraliteten så är den ju inte absolut även för journalistiken, precis som du påpekar. Så någon fullständig principiell skillnad finns inte(?). Det innebär naturligtvis inte att man kan sätta ett likhetstecken mellan innehållet i en kundtidning och en tidskrift. Man rör sig på olika delar av en glidande skala.
Min poäng med inlägget är hur som helst att om man gjort ett journalistiskt fullvärdigt jobb så är det frågan var man ska publicera det.
De "journalistiska kanalerna" är kanske inget självklart val, oavsett om bilderna kommer att kallas något annat än journalistiska. Kanske uppnår man mer i en annan kanal än de traditionella medierna. Det tål att tänka på.
//Pawel Flato
Och där nådde vi en punkt då vi faktiskt tycks vara eniga om allt i tråden.
Vad heter förresten fotografen bakom bilderna i årsredovisningen? Jag hittade inget namn i dokumentet.
Tyvärr minns jag inte fotografens namn. Jag vet att det är kvinna med italienskt klingande namn, om nu detta kan vara till någon hjälp.
//Pawel
Bilderna är tagna av den inte helt okända Magnum-fotografen Alex Majoli. På sidan 232 i årsredovisningen är det en liten artikel om honom.
Majoli? Det var som fan.
Tack Thomas.
/g