Artikeln publicerades ursprungligen i Kamera&Bild

En bild ljuger aldrig, säger klyschan. Men få klyschor ljuger så mycket som den.
Bilder är aldrig objektiva. Men betyder det att de får vara hur subjektiva som helst? När går fotografen får långt i sin strävan att fånga en stark bild?
Hur säker är bildens trovärdighet när de mest tillskruvade bilderna får störst uppmärksamhet?

En fredagkväll i augusti 2004 får Transportarbetarförbundets ordförande Per Winberg besök av Dagens Nyheters fotograf Sven-Erik Sjöberg. DN ska ha en artikel om fackbasen Winberg som gått ut och hotat med en storstrejk som skulle lamslå hela flygtrafiken. Intervjun med Winberg har gjorts per telefon, och Sven-Erik Sjöberg har skickats ut för att ta bilder.
- Det var ett rutinuppdrag, berättar han.
- Fotografen agerade ohederligt, säger Per Winberg själv.

Vad som händer under fotosessionen är detta: Sven-Erik Sjöberg tar olika typer av porträtt. Per Winberg som läser tidningen, Per Winberg som sitter vid sitt skrivbord, Per Winberg som går omkring i sitt hus. Precis när Sjöberg ska åka tillbaka till redaktionen ser han en cigarr liggandes på ett bord. Han frågar lite skämtsamt om han får ta några bilder där Per Winberg har cigarren i munnen.
Per accepterar.
- Jag tänkte att det kunde vara en kul grej.
Dagen därpå publicerar DN tre bilder på Per Winberg. En bild på förstasidan, en bild på näringslivsbilagans förstasida, och en bild inne i tidningen. På samtliga har Per Winberg en cigarr i munnen.
- Artikeln som journalisten skrivit var bra, den var helt korrekt. Men bilderna visar något helt annat. Och bilder verkar ha ett monumentalare genomslag än text. Tyvärr.

***

Jens Assur nickar instämmande.
- Det är lätt att manipulera med bilder.
Det är februari och snön ligger kvar utanför fönstrena. I ett hus från tidigt 1800-tal på Södermalm i Stockholm huserar Studio Jens Assur AB, dvs Jens och hans två medarbetare.

Jens Assur började fotografera för drygt 20 år sedan då han som 16-åring jobbade extra på Dagbladet i Sundsvall. Han fick jobb på Expressen några år senare, och vid 23-års ålder blev han utsedd Årets Fotograf, uppmärksammad för reportagebilder från krigens Balkan, Rwanda, Somalia. Sedan tio år tillbaka jobbar han som frilans.

Frågorna om bilders förhållande till verkligheten har han funderat mycket på, och han ser flera problem.
- Hur kan jag som mottagare av en bild veta att det är en bild som överensstämmer med någon form av sanning? Hur vet jag att jag inte blir manipulerad? Att bilden är skapad för att ge sken av något, att ge mig en speciell känsla?

Bilden skiljer sig från texten genom att den på gott och ont anspelar på känslor, säger Jens Assur.
- Det är både bildens styrka och dess svaghet, säger han. En text däremot kan vara mer akademisk, men en bild har fördelen av att den är lättare och snabbare att ta till sig.

Bildjournalistiken har ibland svårt att visa saker och ting som de verkligen är, tror Jens Assur.
- Ja, många fotografer söker bilder som bekräftar deras förutfattade bild. Dessutom finns det även ett sökande efter en typ av ämnen som är lätta att estetisera. Som fotograf måste man se att det finns en problematik i det här.

***

När Sven-Erik Sjöberg kom tillbaka till DN-redaktionen den fredagkvällen hade han två typer av porträtt av fackbasen Winberg. Utan cigarr och med cigarr. Enligt Winberg, som hade fått cigarren i 50-årspresent några dagar tidigare, är cigarrbilderna totalt missvisande. Bilderna där han läser tidningen hade varit mer korrekta, anser han själv.

Ett dilemma alltså. Å ena sidan en bild med starkt uttryck men som kanske inte visar sanningen. Å andra sidan en sanningsenlig bild som upplevs ganska tråkig.

Sven-Erik brydde sig inte om att ta fram tidningsläsarbilderna på Winberg, utan tog bara de tre cigarrbilderna. Varför valde han att göra så?

Jag träffar Sven-Erik Sjöberg utanför Kulturhuset i Stockholm solig vårdag. Det är trängsel, både inne och utanför. Polis patrullerar. Kostymklädda män med solglasögon viskar i sina mobiltelefoner, observerar.
Al Gore är i stan, ska debattera miljöfrågor med svenska politiker, och mångårige DN-fotografen Sven-Erik Sjöberg är där för att plåta.

Men en halvtimme innan spektaklet ska rulla igång ändras planerna. Arrangörerna har plötsligt bestämt att fotograferna bara får tre minuter på sig att plåta, innan det hela börjar, sedan måste de lämna stället. De skrivande journalisterna däremot får sitta med under hela tiden.
Sven-Erik ilsknar till, ringer hem till redaktionen, och de kommer överens om att bojkotta evenemanget.
- Ibland måste man sätta ner klacken. Det är inte OK att arrangörerna försöker styra media på det här sättet. Vi kommer att använda arkivbilder på Gore istället.

Vi pratar om hur det är att jobba som fotograf i den politiska världen. Det är bilder därifrån som Sven-Erik Sjöberg är mest känd för.
- Man är lika mycket journalist som fotograf. Det gäller att veta hur folk rör sig där i Riksdagshuset, veta vem som är vem.
Och när det väl händer något ska bilden fångas.
- En bild som ska sammanfatta situationen. Och då måste man väga olika saker mot varandra, vad som är relevant, vad som är oväsentligt.
Han tillägger:
- I fallet med Winberg tycker jag inte att det fanns anledning att välja en annan bild – då hade vi gjort det.

Jag undrar om Sven-Erik håller med om Winberg-bildernas dilemmasituation: en osann kraftfull bild kontra en sann uddlös bild. Han skakar på huvudet.
- Varför skulle jag inte välja de bästa bilderna? Om en bild är likgiltlig är den inte bra, det måste finnas ett sug i bilden.
Tycker du att bilden är rättvisande, att det är en sann bild av Per Winberg?
- Ja, som han framställde sig för mig. Han tog fram cigarren, jag fick uppfattningen att han rökte. Och om han ställer upp på bilden så tar jag den, självklart! Och vad har vi för anledning att inte publicera bilden?
Per Winberg själv anser att det inte är en sann bild av honom, eftersom han inte ens röker.
- Varför tar han då en cigarr i munnen? Det är ju inte så att vi har photoshoppat in cigarren, och vi hade ingen cigarr med till honom. Nej, så lätt tycker jag inte att han ska få komma undan.
Sven-Erik Sjöberg slår fast:
- Nej, det fanns ingen anledning för oss att använda en annan bild.

***

I fallet med fackbasen var det bildens innehåll som, enligt Winberg själv, lurade läsaren. I andra fall kan det vara en bilds yta och form som är missvisande. En ofta förekommande debatt handlar om huruvida det är OK att skildra misär och lidande på ett estetiskt tilltalande sätt. Misären i sig är inte vacker, så hur kan då bilderna vara det? Är inte detta att luras med bilder?

Det finns ett problem med estetiserandet, tycker Jens Assur. Han säger att det finns en risk att fotografen strävar så hårt mot att estetisera att han/hon tappar innehållet. Och att publiken i sin tur inte ser bildernas innehåll utan istället observerar estetiken.
Måste en bild för att vara bra vara just snygg och välkomponerad?
- Jag har alltid hävdat att en bild är dess innehåll. Bilden berättar en historia. Bildens estetik, dess ljus, är vad grammatiken är för det skrivna ordet. En välkomponerad bild kan vara lättare att läsa och förstå på samma sätt som det kan vara lättare att läsa och förstå en välskriven text.
Tycker du att bildernas ”konstnärlighet” kan ligga i vägen för dess budskap?
- Ja, jag ser ett problem här i att många fotografer väljer en typ av ämnen som är lättare att estetisera.
Vilken typ av ämnen?
- Ämnen som innehåller en typ av bildmotiv som anses vara starka, berörande. Det finns ett sökande efter att skildra offer, men inte människors vardagliga liv. Detta sökande efter ämnen med stark estetik tycker jag är hämmande. Det gör att vi får en snäv bild av vår värld. Den värld som bildjournalistiken visar är ganska långt ifrån människors dagliga liv.
Många av dina reportage visar just elände på ett estetiserat sätt.
- Det stämmer. Och jag säger ju inte att den typen av ämnen inte ska visas. Problemet uppstår om det bara är den bilden vi får se.

***

Sofie Isaksson är bildchef på Nerikes Allehanda. Hon ser också ett problem i att verkligheten estetiseras i pressbilder.
- Det händer ibland att en fotograf kommer tillbaka till redaktionen med en fantastisk bild. Men sedan kan det komma fram hur bilden kom till, att den inte alls visar det som den ger sken utav. Att den inte visar sanningen som den var.
Hon lägger till:
- Då uppstår förstås frågan: Vilkens sanning är det?
- Det finns många slentrianbilder i tidningarna, anser Sofie Isaksson. Bilder som bara är till för att fånga ögat på sidan eller där estetiken har fått ta över. Ibland har en bild bara form. Den är vacker att titta på. Det är ett sorts effektsökeri. För vad berättar de här bilderna? Det är det som är poängen. Bilderna i ett reportage ska tillföra något som inte finns i texten, läsaren ska kunna få eller bilda sig en egen känsla genom att se bilderna.

Nerikes Allehanda är en av de tidningar som med jämna mellanrum tar emot praktikanter från fotoskolan på Biskops-Arnö, en skola som bland andra fostrat Pieter ten Hoopen som nu är känd för sina suggestiva estetiserade bilder. Sofie Isaksson har själv gått på Biskops-Arnö och kan känna igen berättarstilen.
- Ibland blir det mer estetik än journalistik, men praktikanterna är ju här för att lära. Vi har diskussioner om vad bilderna berättar. Om inte jag som bildredaktör förstår, hur ska då läsaren göra det? De kan tycka att jag är en träskalle och undra varför allt ska vara så traditionellt. Men man får inte glömma att vi har ett uppdrag, ett ansvar mot läsarna.

Sofie Isaksson säger att det inte handlar om att läsarna är dumma, att man måste ta enkla bilder för att de ska förstå. Bilderna ska berätta något, de ska inte bara ha yta.
- Det ska bli intressant att se nu vad som händer på Biskops-Arnö när Anna Clarén tagit över som huvudlärare, säger hon.

***

Jag stämmer träff med Anna Clarén på Fridhemsplan. Hon har stora solglasögon som döljer de förmodat trötta ögonen – kvällen innan var det releasefest för en ny trädgårdsbok som Anna Clarén fotograferat till.
Anna är frilansfotograf med tio års erfarenhet av bland annat kvälls- och dagspress, och är också huvudlärare på bildjournalistikutbildningen på Biskops-Arnö.
I slutet av 2006 utsågs Anna Claréns bok Holding till årets Fotobok av Svenska Fotografers Förbund. En bok helt utan text. Bilderna togs under några månader en sommar, färgerna är blekt cyanblå. Poetiska, konstnärliga bilder. Så det var inte utan att ett och annat ögonbryn höjdes när Anna Clarén blev huvudlärare på bildjournalistikutbildningen. I en intervju sa hon sagt att det är viktigt att eleverna utvecklar sitt personliga bildspråk, och många hörde varningsklockor: nu blir det ännu mer estetiserade bilder i dagstidningarna framöver.

Vi slår oss ner på ett café.
- Jag tror att jag har blivit missuppfattad på den punkten. Med bildspråk menar jag inte i första hand estetik och teknik, att bilderna måste se ut på ett personligt vis. Det handlar om sättet man berättar på. Att man berättar på sitt eget sätt.

Hon tror inte att estetiserandet i sig är ett problem, eller att konstnärlighet i bilderna kan förta en bilds innehåll. Vi tar Pieter ten Hoopens bilder som exempel.
- Nej, resonemanget att konstnärligheten ligger i vägen förstår jag inte. Jag skulle förstå om man sa ”jag ser ingen berättelse i Pieters bilder”, men Pieters sätt att kopiera sina bilder gör dem varken mer sanna eller mer falska. De visar Pieters upplevelser.
Var går gränsen mellan dokumentärt foto och konstfoto?
- En bild är aldrig stämplad in i någon genre. Till exempel, i Holding finns det en bild på en flicka som håller en hund. I den kontexten är det inte viktiga vad flickan heter eller vad det är för hundras, utan det viktiga är hur hon håller hunden, hur det är att bli hållen. Om samma bild hade används som illustration i en artikel i en dagstidning om kamphundar på gatan, då hade hundens ras varit viktig. Och om bilden publicerats i en hundtidning hade den fått ytterligare en annan innebörd. Samma bild funkar i alla de tre sammanhangen. Det är alltså inte bilden som är dokumentär eller konst, det är kontexten som avgör.

Anna Clarén säger också att hon tycker att mycket av bildjournalistiken är konservativ – det märks inte minst i ÅretsBild – men att det snarare beror på bildredaktionerna än fotograferna. - Tidningarna är lite fega, vågar inte köpa in ”nytt” material. Orsaken är förstås att de måste tjäna pengar, så de agerar utifrån det. Vilket jag kan förstå. Vi har alla en hyra att betala.

Sofie Isaksson berättar att hon funderat på om Nerikes Allehanda på nyhetsplats skulle kunna publicera bilder av den typen som gjort Pieter ten Hoopen berömd.
- Det skulle nog bli väldiga diskussioner på tidningen. Man skulle undra om man kan göra så. Vad är tanken? En del skulle tycka att bilder inte kan se ut på det där sättet, ”där det som är blått är ju egentligen grönt”.
- Personligen tror jag att enkla bilder är det som griper tag i en. Det finns en del klassiska bilder som är väldigt direkta. Bilder som man kommer ihåg. En bild jag tänker på är på ett barn som knyter skorna på sin pappa, som saknar armar. En sådan bild kryper direkt in i hjärtat. Om estetiken då tar över kan man döda budskapet, tror jag.

En sådan enkel och direkt bild var den på Hans Ericson, fackbas på Transport på 70-talet. Den legendariska bilden visar fackpampen på en semesterresa sittandes i solstol med en grogg i ena handen och en fet cigarr i munnen. Sinnebilden för hur en fackpamp ser ut och beter sig. En bild av maktmissbruk.

Sven-Erik Sjöberg har varit med tillräckligt länge för minnas bilden på Hans Ericson, och det var den han hade i bakhuvudet när han kom hem till Per Winberg, dagens Transportordförande.
- Jag ville skapa en identifikation till Transport, genom att anknyta till den bilden från 70-talet. Jag fattar egentligen inte varför Per Winberg ställde upp på att ta en bild med cigarr i munnen.
Bilden på Hans Ericson visar en negativ bild av en fackföreningsordförande.
- Det vet jag inte om jag håller med om. Du får tycka vad du vill. Det är ju flera som utmärkt sig med cigarrer. Churchill, Castro. Man kan välja att se det hur man vill.

Per Winberg själv tror sig veta motivet bakom bilden som Sven-Erik Sjöberg tog av honom.
- DN publicerade den av politiska skäl. De ville utmåla fackföreningsrörelsen som en maffiaverksamhet där jag är någon slags boss.

***

När är en bild sann? Ljuger en bild aldrig, eller rent av alltid? Och hur mycket får fotografen påverka i den situation som fotograferas? Jens Assur har ibland anklagats för att ha arrangerat bilder, att han gått in i en situation och regisserat. Själv tycker han att frågan om fotografens påverkan missar målet.
- Det är så lätt att säga att en fotograf inte ska manipulera, inte påverka. Inte ta bort, inte lägga till. Men man måste komma ihåg att så fort en fotograf kliver in i ett område så kommer han/hon att påverka situationen. Bara genom att vara på plats! Det har amatörfotografen varit med om i alla tider: du är på semester, du tar fram kameran och plötsligt försvinner alla!
Även för yrkesfotografer kan detta inträffa, menar Jens, och ibland på det motsatta viset.
- När fotografen kommer börjar saker och ting hända. Människor vet att det är en möjlighet för dem att bli synliga, att få publicitet. När jag då får frågan: ”Bad du honom titta åt det hållet eller inte?” känner jag att det är ointressant med tanke på att hela verkligheten har förändrats i och med att jag klev in.
Menar du att man som fotograf får en mer sann bild om man går in och ”ställer tillbaka” den bild som var precis innan?
- Precis! Du som fotograf kanske måste återskapa det du såg innan du tog fram din kamera och allt upphörde.

Anna Clarén understryker att det aldrig finns någon objektiv sanning.
- Det finns alltid flera sanningar, som alla är lika sanna. Som fotograf måste man kunna stå för sin egen sanning.
En subjektiv bild är inte samma sak som att den är osann, alltså?
- Tvärt om! De journalister och fotografer som säger sig visa den objektiva sanningen misstror jag starkt. Däremot bör man alltid stå för sin egen upplevelse av situationen, sin egen sanning.
Kan bilder vara osanna, eller är alla bilder alltid sanna på ett eller annat sätt?
- En bild kan vara osann på så sätt att fotografen ljugit för sig själv. Att bilderna inte berättar det fotografen vill berätta.
Hon säger att bilden är som musik – ogreppbar – och att den ska så vara. Bildens betydelse uppkommer hos betraktaren. Det är en dialog, och bilden lever. Den går inte att fånga

Jens Assur berättar ett exempel på hur bilder kan visa subjektiva sanningar:
Efter en resa för några år sedan i Sydafrika kom han med två vitt skilda bilder. Den ena bilden visade Nelson Mandela valtala inför tusentals hurrande människor, den andra bilden visar en ihjälskjuten ANC-anhängare.
- Den första bilden visar ett Sydafrika som har framtidshopp, och det är en helt sann bild. Den andra bilden visar ett mörkt odemokratiskt Sydafrika. Det är också en sann bild. Den bild jag väljer att visa kommer att påverka hur en publik ser på Sydafrika. Vilken sanning är det jag visar?

***

Transportarbetarförbundets ordförande Per Winberg har sin uppfattning klar för sig. Sven-Erik Sjöberg skildrade inte verkligheten.
- Jag känner mig lurad. Visst, jag får skylla mig själv, men jag tycker att fotografen agerade ohederligt. Jag fick intrycket av att det var de andra bilderna som skulle bära artikeln och att cigarrbilden bara skulle bli en liten komplementbild.
Cigarrbilderna visar inte en sann bild av dig?
- Nej, de speglar något som inte finns, de antyder något som inte stämmer överens med verkligheten. Jag röker cigarr kanske 4-5 gånger per år. Det gör mig inte till maktfullkomlig fackpamp.

Foto & text: Adam Haglund
artikeln publicerades ursprungligen i Kamera&Bild